Detta är det sjätte i en serie inlägg om data- och datorspelens historia. 1998 skapade SEGA drömmarnas konsol – tv-spelet Dreamcast. Knappt två år efter lanseringen i Europa 1999 upphörde dock produktionen 2001. Här tar vi reda på varför en konsol som kunde luta sig tillbaka på en bred bas av arkadtitlar, tidiga möjligheter till onlinespel och som dessutom var enkel att utveckla spel för, kunde misslyckas.
Övriga inlägg i serien:
Vilket var det första dataspelet?
Hemdatorns- och datorspelens historia
Nästa generation: 16-bitars eran
De tre stora: Nintendo, Sony, Microsoft
Kort Historik
SErvice GAmes grundades av Marty Bromley i USA 1951. Det var ett företag som specialiserade sig på att laga enarmade banditer. Cirka 50 år senare släppte SEGA sin sista av många tv-spelskonsoler, Dreamcastet.
SEGAs tidigare konsoler (releaseår):
- SG-1000 (1983)
- Master System (1987)
- Genesis/Mega Drive (1988) + MegaCD, Mega Drive II, 32X med flera
- Game Gear (1991)
- Saturn (1994)
- Nomad (1995)
För att få en uppfattning om Dreamcastets öde bör vi som hastigast gå igenom denna lista. Medan SG-1000 var företagets första konsol i en tid då spelmarknaden kraschat kom Master System som en riktig utmanare till Nintendos 8-bitars konsol NES (Nintendo Entertainment System). SEGA var dessutom snabba med att släppa sin första 16-bitars konsol Genesis, eller Mega Drive som den hette i Europa. Detta en bra bit före Nintendo släppte sitt Super NES 1991. So far so good. SEGA hade en vass maskin tidigt ute på marknaden. När Nintendo släppte sin motsvarighet blev man dock lite oroliga för konkurrensen. Det man gjorde nu var att dels släppa ett cd-tillbehör (MegaCD) till Mega Driven. Dessutom släppte man en ny version av konsolen, Mega Drive II och en MegaCD II till denna. Ytterligare en bit hårdvara släpptes senare, 32X som hottade upp Mega Driven.
På den bärbara marknaden lyckades man inte konkurrera med Nintendo. Folk spelade hellre svart-vita spel på Gameboy (som till utseendet påminde om en handkontroll till NES) än på SEGAs Game Gears batteriätande färgskärm. På 1990-talet blandade sig dessutom Sony in i leken. 1994 släppte de sin Playstation. I ryggen hade de en mängd speltillverkare. SEGAs svar var Saturn, men den vann aldrig några marknadsfördelar då den var svår att utveckla spel för. Konsolen var dessutom dyr. För arkadfans fans det dock en poäng att köpa Saturn då många beat-em-up och shooters utvecklades för den. Detta var i alla fall SEGAs status fram till Dreamcastet. Den kan summeras som en robust speltillverkare som förvirrat sin publik.
Dreamcast gör entré
Nu var det dock dags att agera igen. Man hade lärt sig av sina tidigare misstag. Till skillnad från Saturn var Dreamcast lättprogrammerat för speltillverkarna. Det byggde på Windows CE-standarden för bärbara enheter vilket gjorde att utvecklare även kunde skapa program, motsvarande dagens ”appar” av olika slag. Detta skapade en marknad för så kallade ”homebrew”-applikationer. Hemmaprogrammerare skapade emulatorer, video- och musikspelare, spel med mera och detta fortsätter faktiskt än idag! Lagringsmediet på Dreamcast var ”GD-rom”-skivor som rymde lite mer än en vanlig CD. Konsolen kan dock även läsa vanliga CD-skivor också. Standardlösningar utan krångel alltså. För att skilja maskinen från sina föregångare och visa upp ett nytt ansikte valde man den numera klassiska vita färgen. Faktum är att den är rätt lik Nintendos konsoler före N64 som var svart.
Dreamcast kom även med ett inbyggt modem vilket gör den till den första konsolen med möjlighet till onlinespel. Spelare kunde komma åt en onlinearena motsvarande det Microsoft och Sony erbjuder på sina konsoler idag. Denna hette SegaNET i Japan, SegaNetLink i USA och DreamArena i Europa. Även om denna service blev kortlivad på grund av dåliga försäljningssiffror för konsolen fortsatte spelarna spela online, särskilt när spelet Phantasy Star Online 2 släpptes. Det kom även en bredbandsadapter till Dreamcast. Nuförtiden är denna ett sällsynt tillbehör som man får betala dyrt för på eBay. Ser du en – köp! I kombination med SEGAs webbläsare på CD går det alldeles utmärkt att surfa på enklare webbsidor med den.
Spelen till Dreamcast tilltalade ”casual gamers” med ett stort urval av arkadtitlar (Crazy Taxi, Virtua Striker, Sega Rallu med flera) blandat med kändisar som till exempel igelkotten Sonic i Sonic Adventure plus dess uppföljare. Själva konsolen skeppades med Chu Chu Rocket som är hysteriskt roligt att spela flera i. Andra spel värda att nämna är rollspelet Shenmue, det unika fightingspelet PowerStone, dansspelet Space Channel 5, portar av Resident Evil med flera. Även en del titlar från PC portades till Dreamcast: Half-life, Unreal Tournament med flera. Listan på spel kan göras hur lång som helst. En personlig favorit från redaktionen på Dreamcast.nu är Heavy Metal Geomatrix: Ett fightingspel som innehåller vapen och hårdrock.
Det gick att koppla in fyra kontroller till konsolen. Delade meningar råder om huruvida kontrollen är hemsk eller underbar. Den är helt klart inget för folk med små händer i alla fall. I handkontrollerna kunde man sätta in en Visual Memory Unit som fungerade både som minneskort och en liten LCD-display som visade information om spelet (och som dessutom gick att bära med sig och spela småspel på). En kul liten artefakt.
Varför misslyckades Dreamcast?
Varför misslyckades då Dreamcast? Vi reder ut detta nedan.
SEGA förvirrade marknaden
Som nämndes tidigare släppte SEGA en rad olika konsoler på 1990-talet, bland annat i form av expansioner till Mega Drive. Dessa övergavs dock till förmån för konsolen Saturn 1994, som var SEGAs svar på Sonys Playstation 1. Saturn släpptes tidigare än väntat eftersom SEGA ville ha en first mover advantage. Konsolen var CD-baserad. Till skillnad från Playstation var den dock både dyr och svår att utveckla spel till. Detta skrämde bort både kunder och spelutvecklare, vilket innebar att en liten kundkrets endast fick tillgång till ett fåtal titlar, särskilt vid release. I och med Saturns flopp hade SEGA förbrukat en stor del av spelarnas förtroendekapital inför lanseringen av Dreamcast fyra år senare. Det blev inte bättre av att Electronic Arts (EA) valde att inte släppa titlar till konsolen, även om SEGA Sports gjorde sitt bästa för att kompensera avsaknaden av FIFA och NHL till Dreamcast.
SEGA:s strategi verkade alltså bygga på att vara först på marknaden med nya konsoler. Det hade förvisso lyckats med Genesis / Mega Drive under 16-bits eran, men det är å andra sidan en riskfylld approach i teknikintensiva branscher där osäkerheten är stor vad gäller vilken innovation som kommer att slå igenom härnäst. Risken är stor att man är ”före sin tid” med fel typ av teknik. Till exempel kunde inte alla kunder utnyttja Dreamcasts internetkapacitet i och med att Internet inte ännu slagit igenom i alla hushåll. Till och med Playstation 2 hade problem att få konsolspelarna att gå online i början på 2000-talet, vilket visade sig med titlar som Everquest Online Adventures.
Konkurrenten: Playstation 2
År 2000 släppte Sony sin uppföljare till Playstation: Playstation 2. Det fanns flera anledningar att köpa denna konsol:
- Pålitliga Sony som levererat med sin första konsol
- DVD-spelare.
- Stort spelutbud.
Blott ett par år efter att SEGA släppt sin konsol med 1998 års mått standardiserad teknik släppte alltså Sony en helt ny maskin som byggde på en teknik som skulle bli standard en lång tid framöver, och till viss del är det även idag: fiberuppkoppling och lagring via DVD-formatet. Dessutom hade Sony en hel del av tillverkningen ”in-house” till skillnad från SEGA som var tvungen att köpa delar från olika leverantörer. I det kommande priskriget där SEGA var tvungna att sänka priset på Dreamcast innebar det stora förluster för företaget. Möjligen hade priset på tillverkningen av konsolen blivit dyrare än man tänkt i och med att utvecklingsarbetet till att börja med bestod av två projekt som konkurrerade med varandra: ”white belt” och ”black belt”, öst mot väst. Black belt lades ned och kort därefter stämde grafikkretstillverkaren 3dfx SEGA för avtalsbrott.
Tankarna och strategin bakom Dreamcast var alltså goda och i framkant. SEGA hade byggt upp stora kreativa, men inte nödvändigtvis effektiva, team. Tyvärr fick konsolen lida av SEGAs trassliga historik under 1990-talet och av ett paradigmskifte som Playstation 2 och senare Microsoft Xbox stod för.
Historien kunde dock ha skrivits annorlunda. Både Nintendo och SEGA hade möjligheter att ingå partnerskap med Sony under 1990-talet, men bägge företagen ansåg att Sony inte hade det som krävdes för att ge sig in på den hårda tv-spelsmarknaden. Sonys succé med Playstation 1 utgjorde ett motbevis mot denna bedömning. I efterhand kan det uteblivna partnerskapet ses som en missad affärsmöjlighet för SEGA (tänk om vi hade fått se en ”Dreamstation”!). SEGA var ett företag i dåligt ekonomiskt skick i slutet av 1990-talet, med stora skulder. Dreamcastet var ”all or nothing”, och man hade inte kapitalet att hålla konsolen vid liv under en längre tid: man var beroende av att kunna utnyttja sin ”first mover advantage” gentemot de kommande konsolerna. Samtidigt präglades SEGA av interna målkonflikter mellan de japanska och amerikanska avdelningarna.
Efterspel
Är då Dreamcast verkligen helt död? Faktiskt inte. Det utvecklas fortfarande spel av amatörprogrammerar till konsolen. Den har uppnått kultstatus bland en trogen skara användare. Det finns fortfarande en mängd ”homebrew” att ladda hem till Dreamcast och för de som vill börja koda för konsolen finns Software Development Kits att ladda hem. Det senaste kommersiella spelet som utvecklades för Dreamcast var shootern Sturmwind som släpptes så sent som 2013.
Källor:
http://www.ign.com/articles/2010/09/10/ign-presents-the-history-of-dreamcast
Level: Retro nr 2 2010