Nästa generation

SuperNES

Den här historien tar vid i slutet av 8-bitars eran. Nintendo med marknadsdominans och releasen av SEGA:s nya 16-bitars konsol Genesis/Mega Drive. Medan Nintendo hade släppt tonvis med suveräna titlar till sitt Nintendo Entertainment System (NES) hade SEGA fokuserat på att bygga nästa generations spelmaskin baserat på samma processor som Apple använde i sina Macintoshdatorer. Mega Drive, som den kallades utanför USA, hade ytterligare en processor för att hantera ljud och kunde visa 64 färger på skärmen samtidigt.

Release i Amerika

14 augusti 1989 släpptes Genesis i New York och Los Angeles. Den kostade $189 och kom med en handkontroll och spelet Altered Beast. Det första Sega of Americas nya CEO, Michael Katz gjorde var att positionera Genesis i förhållande till Nintendo med en slogan:

Genesis does what Nintendon’t

Ytterligare ett steg i en aggressiv profilering var ett gäng sportspel i samspel med stora idrottsstjärnor: Pat Riley’s Basketball, Arnold Palmer Golf, Buster Douglas Boxing och Joe Montana Football. Nu hoppade även Electronic Arts på konsoltåget. De hade tidigare mest fokuserat på spel till datorer då de ansåg att 8-bitars konsolerna inte hade tillräckligt med kapacitet för deras spel. Nu när de hade en 16-bitars maskin att leka med var tonläget ett annat. EA släppte dock titlar även till NES när de väl var igång. Deras två första spel till Mega Drive var Populous och Budokan: The Martial Spirit, som släpptes 1990. Samma år släptte de även Zany Golf och John Madden Football.

Ett lite udda spel som släpptes till Mega Drive var Michael Jackson’s Moonwalker. Det var en rätt underhållande historia som innehöll digitaliseringar av hits som ”Smooth Criminal”, ”Bad”, ”Thriller” och så vidare. Baserad på filmen med samma namn släpptes även spelet till Commodore 64 och Master System. Faktum är att många av titlarna till Mega Drive portades även till SEGA:s 8-bitars konsol: Sonic, Golden Axe, Columns, Ghouls ‘N Ghosts. Det släpptes även en Power Base Converter som gjorde att man kunde spela spel från Master System på Mega Drive. Bakåtkompabilitet helt enkelt, vilket tyvärr inte skulle bli SEGA:s adelsmärke framöver.

1990-talet handlade så klart inte bara om Nintendo och SEGA. Vi kommer att behandla Sonys Playstation längre fram i detta inlägg. En annan uppstickare i sammanhanget var NEC:s TurboGrafx som inte sålde särskilt bra, men har uppnått en viss kultstatus. Även portabla spelkonsoler dök nu upp i form av Gameboy, Lynx och Game Gear. Dessa behandlar vi i en separat artikel.

Nintendo is what Genesis’nt

Även om Nintendos 8-bitars konsol gick fortsatt bra insåg man att det inte gick att konkurrera med obsolet hårdvara för evigt. I Japan var kundkretsen fortfarande trogna Nintendo och när företaget annonserade att man skulle släppa en 16-bitars konsol fick man 1,5 miljoner förbeställningar. 21 november 1990 släpptes uppföljaren till 8-bitars konsolen från 1983: Super Famicom, eller Super Nintendo Entertainment System (SNES) som den skulle komma att kallas utanför Japan. Konsolen kunde visa fler färger än Mega Drive och TurboGrafx, hade en Motorola 65816 processor, ett stereoljudchip från Sony och två grafikkretsar (Picture Processing Unit, PPU 1 och 2) kapabla att rendera konsolens karaktäristiska Mode 7-grafik. Mega Drive hade dock starkare processor.

Ett starkt säljargument för SNES var att Shigeru Miyamotos nästa storverk följde med: Super Mario World. Ett utvecklingsteam på femton personer låg bakom Marios nya äventyr som innehöll en hel del godbitar förutom den vackra grafiken: Draken Yoshi, nya Powerups och fiender med mera.

Hösten 1991 släpptes SNES i USA och den kostade $199. Samtidigt hade SEGA sänkt priset på Mega Drive och skickade nu med deras svar på Mario: Sonic the Hedgehog. Till skillnad från Mario var Sonic snabb och hade attityd. Spelet skapades av en ung speldesigner vid namn Yuji Naka som även gjorde rollspelet Phantasy Star och portningen av Ghouls ‘N Ghosts. SEGA hade nu samma fördelar på den amerikanska marknaden som NES hade när Master System släpptes: En etablerad produkt och många speltitlar plus en rad speltillverkare i ryggen (Konami, Tecmo, Taito med flera). Julen 1991 såldes en miljon Genesis/Mega Drive jämfört med 700 000 SNES.

1992 pressade både SEGA och Nintendo priset på sina konsoler. SNES sänktes till $149 och Mega Drive till $129. Försäljningspendeln verkade dock svänga till Nintendos fördel med 10% fler sålda konsoler medan SEGA sålde fler spel. En undersökning visade att fler amerikanska tonåringar kände igen Sonic och Mario än Musse Pigg.

Cd-rom

Cd-rom hade funnits en tid i datorvärlden och förutspåddes bli nästa stora grej även inom tv-spelen. SEGA släppte MEGA-CD i USA 1992, ett tillbehör som gjorde det möjligt att lagra 320 gånger så mycket än på en cartridge (en cd-skiva rymmer minst 640mb jämfört med ett par megabyte på en cartridge). Framförallt möjliggjorde det att spelen kunde innehålla digitala videosekvenser. Samtidigt förhandlade Nintendo med Sony om ett liknande tillbehör till SNES. Ryktet gick dock att Sony planerade ett eget tv-spel: Play Station. Nintendo drog sig snabbt ur samarbetet vilket skapade sura miner hos Sony. Nintendo släppte aldrig någon cd-enhet (dock kom det ut ett tredjepartstillbehör med möjlighet att kopiera SNES-spel till disketter!). Faktum är att de även i sin nästa konsol, Nintendo 64 (1996), använde cartridges. När Gamecube kom ut i 2000 använde de ett specialformat av skivor, baserade på dvd-formatet. Wii från 2006 var första konsol som använde ett standardformat. Nintendo fortsatte istället att satsa på SNES och man fick hjälp från oväntat håll: Speltillverkaren Rare, som legat lågt ett tag. Nu visade de upp en teknik för att utnyttja hårdvaran i SNES optimalt. Chris Stamper skapade spel på en 24-bitars hårdvara som sedan kunde konverteras till tvådimensionella bilder som rullade på fint på 16-bitars SNES. När Rare demonstrerade ett demo för Nintendo började gästerna titta sig omkring i rummet och under bordet. De sökte efter den ”riktiga” hårdvaran som demot kördes på och kunde inte tro att det faktiskt kördes på ett simpelt Super Nintendo. Chris broder Tim Stamper fick tillstånd att skapa spelet Donkey Kong Country med den nya tekniken och resultatet blev ett av de snyggaste plattformsspelen på SNES någonsin. Detta var 1994. Spelet såldes i 9 miljoner exemplar och visade att vass hårdvara inte var en avgörande faktor alla gånger.

Nu ploppade det även upp en del mindre framgångsrika konkurrenter. Dock verkade just en cd-spelare till konsolen inte vara avgörande för kunderna. TurboGrafx hade haft en cd-rom tillgänglig sedan 1988. SNKs arkadmaskin NeoGeo blev aldrig något annat än ytterligare en kultmaskin. Ataris 64-bitarsmaskin Jaguar floppade. 3DO, Commodores Amiga CD32 är andra exempel. Samtidigt envisades SEGA att släppa en rad udda, inkompatibla tillbehör till Mega Drive, som dessutom fick en totalt onödig uppföljare i Mega Drive 2. Dessutom annonserade de att de skulle släppa en ny, 32-bitars konsol (som inte var kompatibel med Mega Drive-tillbehören 32X och 32X CD). Vi listar SEGA:s projekt mellan Mega Drive och Saturn här: Game Gear, Pico, Sega CD, Mega Drive II, Mega CD 2, 32X, 32X CD. Resultatet? Förvirrade kunder som inte var särskilt intresserade av att köpa nya konsolen Saturn när SEGA annonserade att det var den de skulle satsa på. Samma år som Donkey Kong Country släpptes till SNES släppte SEGA 32-bitars konsolen Saturn i Japan. Ett av de mer framgångsrika spelen till konsolen var portningen av arkadspelet Virtua Fighter som sålde i ungefär lika många exemplar som Saturn. Konsolen sålde hyggligt i Japan men gick trögt i USA. Det fanns definitivt plats för två jättar på tv-spelsarenan men det skulle visa sig att SEGA inte var en av dem på 1990-talets andra hälft.

Nintendo hade något nytt på gång under arbetsnamnet Ultra 64 och uppstickaren Sony hade just släppt sin PlayStation: En konsol som till skillnad från Saturn var enkel att programmera, hade riktig 3D-grafik och som dessutom hade Sonys marknadsföringsteam bakom sig. Sony hade dessutom generösa licensavtal och när PlayStation släpptes hade över 100 speltillverkare skaffat sig licenser och över 300 spel var på gång. Denna historia fortsätter i artikeln ”De Tre Stora”.

Källor:

Kent L.S, The Ultimate History of Video Games: the story behind the craze that touched our lives and changed the world, Prima Publishing (2001)

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hoppa till verktygsfältet